LibPMC 2019 dag 3

Dag 3 inleds med en keynote av Konrad Förstner. Titeln är Data librarianship.

Konrad inleder med en god nyhet: OA är på väg att bli standard för hur forskare publicerar sig! Det är så klart Plan S han tänker på, och är väldigt positiv till. Han är också glad för att det finns EN plats där han kan hitta allt: SCI-HUB! Detta är så klart en knäpp på näsan till alla akademiska bibliotek som inte lyckats leverera detta. Han är också jätteglad för de jättebraiga Discoverylösningar vi har idag: Google Scholar, Google books, och inte minst Google dataset search.

Konrad varnar att vi inte ska ta för givet att bibliotek alltid kommer att finnas. Han menar också att akademiska bibliotek ändå kan ha en lysande framtid om vi håller fast vid vårt mål: bevara research output och göra den tillgänglig.

Bibliotek måste bli de nya förlagen, de som sköter OA-publiceringen. Konrad vill också ha hjälp att hantera sin forskningsdata, som är väldigt tung inom hans område bioinformatik, och utmanar oss att ta hand om detta.

Konrad ser många möjliga arbetsuppgifter för biblioteket (alla gröna boxar):

Konrad pratar vidare en del om hur viktigt det ör med användbar programvara för att kunna forska.

Han tycker också att vi borde samarbeta för att konkurrera med Google. Vi betalar också ofta för söktjänster på biblioteket som vi borde bygga själva med hjälp av open source-lösningar. Biblioteken behöver utveckla kompetens för detta. #dontLeaveItToGoogle

Han tipsar också om wikidata och wikicite, och nämner också 1 lib 1 ref.

Konrad frågar också konferensen, så klart, hur ska ni kunna utvärdera allt detta?

Han menar att vi har en kompetensbrist för de nämnda områdena och ger ett lästips:

Och även ett länktips: librarycarpentry.org

Vi behöver lära oss koda lite, allihopa! Särskilt de som arbetar med metadata.

Några slutord:


LibPMC 2019 dag 2

idag började konferensen med en diskussion i panelform som jag modererade och efter det var jag moderator för en paper session så jag har inte kunnat blogga. Panelen gick bra och verkar ha varit uppskattad, vi hade mycket publikinteraktion vilket kändes väldigt bra.

Nu efter lunch sitter jag i en session som handlar om metoder och jag tänkte blogga om ett urval av presentationerna.

Frankie Wilson vikarierar för en annan presententatör, Liz McCarthy, och berättar om hur man skapat en digital publik för Oxford university’s trädgårdar, museer och bibliotek (GLAM). För att kunna få en större digital publik behövde de ta reda på mer om denna publik. De ville veta mer om varför publiken kom, inte bara vilka de var. För att göra detta arbetade de med Modern Human, en design thinking byrå.

Massor av kvalitativa undersökningar utfördes:

utifrån detta skapades 6 arketyper, eller typbesökare. De var sedan noga med att inte värdera de olika arketyperna, forskaren är lika viktig som deb som tittar in på en kopp te och ett gratis toabesök.

Alla websiter har utvecklats med utgångspunkt i arketyperna, med hjälp av användarresor. Bodleian libraries har kraftigt omarbetat sin ambition för webbplatserna. De har arbetat med en annan designfirma, och håller fortfarande på, för att skapa en ny informationsarkitektur som samtidigt passar i den grafiska profilen.

De har landat i att de ska ha två olika webbplatser, en för studenter och anställda och en för allmänheten/turisten. De har användartestat ovh kortsorterat och undersökt på många olika sätt:

Siten för tillfälliga besökare ska gå live under sommaren, den andra nästa år. Detta var en mycket intressant, jobbar du med webb eller kommunikation så tycker jag du ska kolla upp detta paper via konferenswepplatsen under nästa vecka!

Min iPad krånglar så jag sätter punkt för detta inlägg här, förhoppningsvis återkommer jag.

 


LibPMC 2019 dag 1 eftermiddag

Har haft lite bloggpaus men gör ett försök under dagens sista session. Då pratar t.ex Selena Killick, från Open University:

OU biblioteket har fattat ett strategiskt beslut att arbeta kollaborativt med sina studenter, tex genom Library student research panel (som, med andra, har inspirerat panelen vid universitetsbiblioteket i Lund, och vår helt nya panel inom SLUB).

De var i början oroliga om de skulle få enbart panelmedlemmar som älskar biblioteket, men det har visat sig att de har en bra balans med även icke-användare. Ett problem man sett är dock att en del användargrupper inte representeras i panelen, tex anställda och doktorander. För att komma tillrätta med detta har biblioteket genomfört ett särskilt projekt.

Ett intressant exempel på en användargrupp som behöver extra hjälp är studenter som sitter i fängelse. De har ofta inte tillgång till internet, utan är beroende av familjemedlemmar för att få tillgång till biblioteksresurser, något biblioteket försökt rätta till genom att skapa en service som är mer tillgänglig för ”vem som helst” som kan hjälpa en sådan student.

Biblioteket har också genom sina intervjuer och UX-undersökningar upptäckt att anställda (som är nästan de enda som använder biblioteket) känner sig ovälkomna av det fysiska biblioteket, som varit lite oälskat de senaste åren. Man har nu börjat renovera och köpa nya möbler, mycket för att reparera den försämrade relationen med anställda.

Under frågestunden påpekar Selena att det kan finnas tillgänglighetsaspekter med att utföra kvalitativa undersökningar på distans. Tänkvärt!

Sedan berättar David Marshall om hur biblioteken vid Cambridge university har använt dScout för att göra kontextuella undersökningar digitalt. Det är en app som finns för både iOS och android. Respondenten kan ladda upp både ljud, video, bilder, text, osv.

David menar att fördelen främst är att ”forskaren” inte hänger över axeln på respondenten, som man gör vid tex skuggning. (Här funderar jag på om studenterna kanske berättar mer än de egentligen vill?)

dScout har blivit dyrare sedan de började använda tjänsten, så Cambridge har börjat använda Qualtrics istället, ett lite enklare verktyg men som duger till det David vill göra. De har gjort en dagboksstudie med 11 studenter för att utveckla tillgänglighet och inkludering vid biblioteken. Han varnar för tekniska problem när man är ovan, men de lärde sig mkt av studien. Studenterna hade det gemensamt att de behöver mer tid än andra, men de ville ändå gärna ställa upp på studien. De fick veta allt möjligt, från föreläsare som inte använde inkluderande pedagogik, till dörrhandtag som inte fungerar.

Frankie Wilson avslutar med en blixtpresentation på temat Are incentives ethical? Alltså finns det etiska dilemman med att ge ut belöningar för deltagande i undersökningar.

Frankie får ofta frågan om det inte är oetiskt att ”betala” för att få feedback. Hon menar att det är precis tvärtom.

Frankie menar att använder man inte belöningar så är risken att de enda som deltar de som har någon väldigt speciell åsikt som motiverar dem att delta. Det är också artigt att säga tack!

Men, det finns invändningar:

Frankie förtydligar att det spelar roll vad och hur man gör. Tex kanske det inte är lämpligt att belöna med poäng i en kurs om man också fyller i utvärderingen.


LibPMC 2019 dag 1

Denna vecka är jag på 13th International Conference for Performance Measurement in Libraries, en konferens jag själv är med och anordnar, vilket innebär att bloggandet kanske blir lite hipp som happ (som vanligt…?).

Under förmiddagen skrev jag ett helt blogginlägg om Simon Tanners Keynote, men det verkar inte ha publicerats från min iPad, så nu sitter jag på min telefon istället. Som ett djur. I alla fall, här kommer lite bilder från Simons prat, som gick ut på att han presenterade sin Value Based Impact Model.

Mot slutet fick vi rösta på ett roligt sätt:


Avslutande tankar om UXlibs V

Nu har det gått några dagar sedan konferensavslut och det är hög tid att summera innan jag glömmer bort allt. Från den här konferensen har jag inte jättemycket nytt att ta med mig, men det har nog mer att göra med att det var min femte (och sista? På ett tag?) UXlibs och säger inte något om konferensen i sig. Jag skulle fortfarande rekommendera den varmt till alla som vill lära sig om UX på bibliotek, särskilt om man inte redan varit på fler än två. Något av det bästa i år, för mig, var faktiskt underhållningen under konferensmiddagen, en komiker som heter Sarah Mann och en protest/folksångare som heter Grace Petrie. Superbra båda två!

Den trogna läsekretsen vet att mitt team brukar vinna team challenge, så även i år, även om det från förra året är lättare än tidigare då man nu ”tävlar” i olika rum, så det finns två (eller tre?) vinnare. Vår utmaning var att lösa två problem för ett fiktivt akademiskt bibliotek som genom UX-undersökningar hade upptäckt att de hade förlorat besökare på kvällarna för att ett närliggande kafé hade ändrat sina öppettider och att möjlighet att äta på biblioteket samt sena öppettider var behov hos användarna. Vi prototypade fram The Twilight Café, från början en bokvagn med fika på, sedan en barista-vagn. Genom att förflytta ”fiket” inom biblioteket kan vi undersöka var det passar bäst. Vi ”undersökte” också var folk föredrog att sitta och fika och var det därför behövdes sittplatser och papperskorgar/återvinningskärl. Se vår skiss nedan, med en del av våra vinster. Temat för konferensen var just design, därav utformningen på team challenge.

Skiss på det mobila caféet samt några chokladkakor.

Min kollega Kitte och jag gick inte på samma grejer under konferensen, så hon tipsar om något hon lärde sig om: Teach back. Enligt Wikipedia, och Googles första träffsida (vsg för stark informationskompetens och källkritik, 😉 ) så är det en metod som är utvecklad och används inom vården, för att kontrollera att vårdtagaren har förstått hur den ska ta sin medicin, eller sköta sitt sår, eller vad det nu kan vara. Vårdtagaren får helt enkelt förklara det som den precis förhoppningsvis har lärt sig av vårdpersonalen, så att vårdpersonlaen vet att vårdtagaren förstått rätt och detta stärker så klart även inlärningen. Kitte förklarade det för mig som att någon på konferensen hade använt Teach back för att lära sig vilka ord och termer som studenter använder, genom att be dem förklara hur de gör något, för att sedan kunna implementera dessa på sin webbplats. Med hjälp av lite boolesk logik i Google så hittar jag en beskrivning av metoden som UX-metod, men då på ett lite annat sätt, så det finns säkert många varianter: Method 12 of 100: Teachback . (Om du vill googla själv så notera att det oftast särskrivs, men alltså inte alltid.) Det hela påminner mig lite om metoden Touchstone tours, som går att genomföra i både fysiska och digitala miljöer (”kan du berätta och visa för mig vad du brukar göra när du är här?”). Har jag, och Kitte, fattat rätt så låter det som ett smart sätt att ta reda på hur en målgrupp spontant uttrycker sig, och inte bara vad de gör, även om man får veta det också.

Som jag antytt ovan så känner jag att jag nog kommer att prioritera andra möjligheter till professionell utveckling under nästa år så nästa år får ni åka själva på UXlibs, om ni inte redan gjort det! Vi ses däremot kanske igen här på bloggen mot slutet på juli, då jag nog kommer att rapportera lite ifrån en konferens jag själv är med och arrangerar, International Conference on Performance Measurement in Libraries. Det är inte för sent att anmäla sig! 😉

 


UXlibs V dag 2, förmiddag

Dag två inleds med en keynote av Suzanne Chapman som arbetar på Centre for civic design, just nu med att förbättra väljarupplevelsen vid allmänna val.

Hon talar under rubriken Working in difficult environments. Ett problem organisationer kan ha är att de inte vet vilka de är och vad de vill:

Fniss!

Suzanne berättar om svårigheterna med att designa möjligheten att delta i demokratin i USA. Tex står det i konstitutionen att staterna själva bestämmer hur de ska genomföra val.

I Suzannes team arbetar de efter ett antal principer eller värderingar, som också hjälper dem att prioritera:

Hon går igenom alla sex principerna så snabbt och bra att jag nästan blir yr. Många utmärkta visdomsord! Gör bara nya misstag. Vägen till en lösning är aldrig rak. Är den rak har man förmodligen gått vidare med första, sämsta, idén.

Vi får också lära oss om konceptet ”insituitional underpants”. Det är när en organisations struktur syns på utsidan = på webbplatsen ( istället för att webbplatsen bygger på användarens behov). Fniss!

Vi får också höra om hur när hon som UX bibliotekarie ändrade sitt egna sätt att prata om slutanvändare, från user till patron. På så sätt hindrade hon biblioteksanställda från att säga ”but I’m a user too”, vilket hade tagit mycket tid att hantera.

Nästa presentation i plenum levereras av Victor Alfson, som jobbar på Blackebergs bibliotek i Stockholm.

Han berättar om hur de använt virtual reality (VR) för att genomföra UX undersökningar, UXVR-projektet. De designade en 3D-modell av biblioteket baserat på befintliga planritningar. Det blev en ”ren” och kal modell av biblioteksrummet som biblioteksanvändare sedan fick ”måla” med programvaran Tilt Brush. Respondenterna fick i uppdrag att skapa sitt önskade bibliotek. De började också intervjua respondenterna medan de ändå träffade dem.

Lite nästan av misstag har de använt följande UX-metoder:

Den här typen av visualisering gör att användaren blir distraherad av det den ser och därmed kan underlätta en intervju då användaren släpper garden något.

Victors slutord:

I framtiden skulle Victor vilja kunna göra samma, men i grupp. Skulle man kunna ha ett observatörsrum där andra kollegor kan ta del av undersökningen?


UXlibs V Penny Andrews

Penny Andrews fortsätter förmiddagen med att tala i plenum om Neurodiversity, universal design and secrets of the library.

TIll att börja med så används terminologi på väldigt olika sätt även i engelsktalande länder, därav att ordet neurodiversity tillkommit. Aktivister vill hellre använda det då det är mindre stigmatiserande än många andra ord som används. Penny går igenom vad det inte är först, det gäller alls inte ”alla”, det gäller inte de med psykisk ohälsa, eller de som har ”brain fog” efter tex en olycka. Spektrat som en person som faller under neurodiversity har, är väldigt ojämnt, man är jättebra på vissa saker men inte andra, och situationen spelar också roll. Hjärnan fungerar helt enkelt inte som vi förväntar oss.

Bibliotek tror ofta att de är väldigt bra på att arbeta med inkludering av även de med särskilda behov, men Penny menar att vi är sämre än vi tror. Hon går igenom en del olika saker vi kan ha svårt att lösa, tex att en del av den här studentgruppen behöver vara helt ensamma eller ha helt tyst, vilket ofta är svårt att skapa. Det är heller inte tillräckligt att erbjuda individuella lösningar, eftersom så många aldrig berättar för någon att de har särskilda behov. Autistiska studenter har mycket högra avhoppsfrekevens pga detta jämfört med andra studentgrupper med särskilda behov.

Bibliotek har ofta många oskrivna regler och koder, som kan vara svåra att förstå. Hur får man använda biblioteket? De flesta normfungerande lär sig genom att ta risken att prova, men de med neurodiversitet vågar kanske inte.

Universell design är omstritt, för det är inte självklart att en lösning kan användas av alla, då vi har olika behov. Det handlar dock inte om det, utan mera om att försöka tänka och göra rätt från början, så att så få anpassningar som möjligt behövs i efterhand. Här får vi också en varning för att rekrytera bara de som gärna vill prata med oss när vi ska testa saker, vi måste våga fråga även de som ser rädda ut eller som vi ser har svårt att använda biblioteket. Varning för ”outliers” aktivister som är på gränsen till rättshaverister. Många med neurodiversitet (svenska?) är inte med i någon organisation som arbetar med deras frågor.

En ytterligare komplikation är att det är svårt att generalisera, människor på autism-spektrat är sinsemellan väldigt olika. Viktigt att också komma ihåg att en och samma individ kan tillhöra flera grupper, en person under neurodiversity-paraplyet kan också vara transperson, förälder, från ett annat land än det de studerar i, osv.

Pennys sista visdomsord är att vi måste träffa och prata med folk, emaila inte, ingen läser bibliotekets epost :-).