The Conference 2015 – Responsiveness – being a chameleon

Isaac Pinnock från Made by many inleder session om hur man kan förändra snabbt, med att påpeka att ingen av oss kan planera för framtiden, eftersom vi inte vet vad framtiden innehåller. Istället måste vi skapa organisationer som kan hantera en snabbt föränderlig verklighet.

Organisationer behöver kunna fatta snabba beslut. Ofta är det viktigaste ATT beslut fattas, snarare än vilket beslutet blev. Innan man fattar ett beslut bör man också fundera över hur viktigt det är: how many fucks to give. Ger man inte så många fucks, kanske man inte heller ska tillbringa för mycket tid med att tänka över beslutet. Evidens och data blir oerhört viktigt för att kunna fatta bra beslut. Organisationen behöver också bygga på kollaboration och att man inte arbetar instängda i silos. Team måste vara multidisciplinära, alla delar av organisationen måste vara representerade. Det innebär att medarbetarna måste lära sig arbeta med folk som inte är precis som de själva, det kan vara jobbigt i början, men det går över.

Planera för framtiden är nästan alltid slöseri med tid. Det betyder inte att man inte ska ha en vision för sin organisation. Isaac propagerar också för att dela information, fördelarna är mycket större än riskerna. Ger man folk information är chansen väldigt stor att de skapar eller bygger något användbart.

Organisationer måste också röra sig från profit till purpose. Att ha vinst som drivkraft kommer inte att vara effektivt, utan medarbetarna behöver känna att det finns en meningsfull anledning att gå till jobbet.

I framtiden kommer bara responsiva organisationer vara framgångsrika!

Senongo Akpem från Cambridge University Press har levt på tre kontinenter och talar om hur organisationer kan vara responsiva gentemot olika kulturer. Det är kanske inte alltid så lätt att lansera en produkt i en kultur där den inte är skapad. Senongo pratar om high context och low context culture, de första är kulturer som Japan där mycket information är implicit om hur man ska bete sig, och den andra sorten är som New York city, man passar genast in.

En annan variabel är snabba och långsamma meddelanden. Det handlar inte så mycket om tid, som om hur tydliga meddelanden i samhället måste vara. Gov.uk är ett eempel på väldigt snabba meddelanden.

Sedan finns kollektiva samhällen och mer individualistiska. Senongo berättar om en forskare som inte kunde få svar på frågan hur enkelt eller svårt det var att köpa tågbiljetter online, i Indien om jag förstår rätt. Ingen ville svara för att i ett kollektivt samhälle är man inte bekväm med att kritisera någon annans arbete. Forskaren fick skapa en kringliggande historia för att få respondenter att svara.

En fjärde variabel är ambiguitet och ”directness”. Civil rights museet i USA har arbetat med ljudupplevevlse vid en uppbyggd dinermiljö för att besökaren på ett direkt sätt ska kunna uppleva rasismen i USA på 60-talet.

Senongo talar om positiv appropriering, den slår uppåt istället för neråt. Och sedan pratar han om Blade Runner och det är andra gången idag en talare gör det, så nu måste jag nog faktiskt se filmen (eller läsa boken?). Ett exempel på positiv appropriering är en artist som skapat traditionella europeiska klädedräkter av afrikanska tyger och klätt astronauter i rymddräkter med afrikanska mönster.

Nu tar tyvärr mitt datorbatteri snart slut, så nu blir det inga mer rapporter från den här konferensen. Vi ses!


The Conference 2015 – Finding and using stories

Nick Gray inleder sessionen om storytelling med att berätta om hur han inte alls uppskattade museer tills han gick på Metropolitan museum i New York med en date. Han blev kär i museet (plats för skratt). Han blev så kär att han började guida vänner på museet helt gratis. Helt utan någon konst- eller kutlurvetenskaplig bakgrund berättade han om ”tio coola grejer” och ”tre grejer jag vill sno” . De guidade turerna blev så populära att han så småningom kunde erbjuda den för födelsedagskalas, och efter en bloggrecension fick han email från tusen personer som ville gå en guidad tur. Detta ledda till att han startade företaget Museumhack som arbetar med att förbättra vuxnas museiupplevelser. De anställer de som är bra på storytelling, baserat på auditions snarare än intervjuer. Konsten att kunna berätta är viktigare än att ha läst konsthistoria. Turerna går ofta mycket snabbt och guiderna lägger själva upp precis hur de ska vara.

Mottot för företaget är guides, games, gossip.

Varje tur inleds med att deltagarna får köra en huddle med händerna i mitten och säga muuu-seeuum. Det är inte museumvisningar de gör, utan musee-äventyr. Ofta får man inte fotografera på museer – på Musuemhacks äventyr uppmuntras det (man ser ju så bra ut på musser , ljuset är ju ofta mkt bättre än hemma). Man utgår också från att publiken måste underhållas innan de kan utbildas. Vill publiken veta vad föremålen de tittar på har kostat att köpa in, då berättar man det.

Vad är då grejen med museer? De kan visa saker för oss som är många tusen år gamla, dessa saker kommunicerar med oss och kan få oss att känna saker. ”Museums are fucking awesome”.

Bjarke Myrthu från BLIND SPOT fortsätter session med att tala om interaktivt historieberättande. Bjarke visar hur man kan inkorporera tweets och annat innehåll från nätet i vanliga youtube-videos, i syfte att berätta en ihistoria om en stad eller plats. Historier kan också hämtas från tjänster som inte var avsedda för det – en app som visar hur taxibilar rör sig i en stad (för att man ska kunna se var man kan hitta en taxi i realtid) kan också visa på olika fenomen inom staden – var vill inte taxibilarna köra på natten till exempel.

Våra tidslinjer på nätet är också ett verktyg som kan användas för att berätta historier, då vi alla väljer att visa olika saker. Egen kommentar: vad skulle hända om vi la våra tidslinjer ovanpå varandra?

Bjarke tar också upp att nu har hashtaggar funnits tillräckligt länge och vara tillräckligt vanligt förekommande för att man ska kunna skapa intressanta berättelser utifrån dem. Bjarke menar att vår nya interaktivitet på nätet är vår nya lägereld. Jag förstår ärligt talat inte resonemanget, kanske är han före sin tid. Väljer vi inte alla våra egna lägereldar nuförtiden? Är de verkligen lägereldar då, är de inte bara värmeljus?

Nästa talare är Nicholas Felton. Han arbetar med fotografi och datavisualisering för att berätta historier. ”Data is the new wood”, data är något vi kan använda för att skapa nya vackra saker av, ett material. Något vi har i överflöd idag är bilder; vi har fler kameror än tidigare, vi tar mängder med bilder, en del väldigt övervägda och en del väldigt ogenomtänkta, och vi konsumerar fler bilder varje dag än någonsin förr. Nicholas går igenom olika sätt att arbeta med fotografi och bilder för att skapa nya berättelser. Jag kan inte riktigt återge teknikerna, men rekommenderar verkligen att ni tittar på hela den här sessionen på nätet!


The Conference 2015 – Hate and heroism

Andra dagen inleds med att Nina Persson och Oskar Humlebo framför Lovefool. Underbar start på dagen!

IMG_2524.JPG

Efteråt får de såklart frågor om hur det står till med musikindustrin idag. Svaret är att man får göra mer själv, men annars bra tack.

Sedan inleds dagens keynote med jordanske serietecknaren och terrorismbekämparen Suleiman Bakhit som talar mycket gripande om hur barn i Mellanöstern saknar positiva förebilder.

IMG_2527.JPGOch sedan får vi lyssna till Anita Sarkeesian, gamer och feminist, som mycket pedagogiskt förklarar skiten hon, och många andra kvinnor, utsätts för på nätet.

IMG_2531.JPG


The Conference 2015 – Methods to get through the noise

Sabrina Majeed från Buzzfeed pratar om hur hon arbetar med data för att få gehör för olika problem. Statistik kan användas för att visa på ojämlikhet, orättvisor och problem. 

Sabrina berättar också om fenomenet dark UX, när man försöker lura användaren att göra något hen kanske inte vill. Så vill inte Sabrina och Buzzfeed jobba. Att dela artiklar från Buzzfeed ska vara enkelt och lockande, men inte upplevas som spam eller något som stör. De har också push notifications för specifika ämnen, inte för bara hela sajten/appen. 

Sabrina pratar också om att använda data för personalisering, snarare än för att hitta vad majoriteten vill ha. 


The Conference 2015 – Show and smell (Fast mest superstjärnan Kate Jones) 

Det här är ren underhållning, nästan, men jag fick chansen att filma Kate Jones, hon med ljuden på papper, under eftermiddagens keynote Show and smell. (Den är värd att titta på i sin helhet också.)


The Conference 2015 – Getting a dialogue going

Shim Milansky inleder nästa session med att tala om hur design en gång i tiden, Förr i Tiden, utfördes av de som skulle använda produkten. Det är inte längre så idag, och därför måste man som designer se till att ha en dialog med de som faktiskt ska använda produkten.

Ett exempel är hur regeringen i UK försöker att skapa nya policyer för hur sjukvård levereras, från att ha stela regler för läkare som påverkade kvalitén negativt (fast på pappret verkade effektiva) till att ha en cyklisk process för att skapa och anpassa policy. Intervjua/prata med/undersöka läkare och verksamheten, fatta beslut, gå tillbaka och observera/intervjua, start over.

Rosie von Lila är nästa talare. Hon pratar om hur man kan engagera människor, hur man kan få människor med sig. Rosie har skapat ett ramverk för oss alla, för att vi ska kunna bli agenter för förändring i våra samhällen, lokalt och globalt. Alla som är kapabla att delta måste delta! 7 element, nedbrutna i tre kategorier: attityd, agency och

Ramverket är alltså en slags metod för att hjälpa oss att engagera oss och delta i samhällsutveckling/förändring.

Kate Stone är nästa talare, och hon talar om hur man kan bygga in interaktivitet i vardagliga saker. Hon visar olika interaktiva trycksaker (!) istället för att visa en vanlig presentation. Tänk iphone-upplevelse, fast på papper! Kul, rekommenderas om ni vill titta på någon session på nätet.

Kate menar att den interaktivitet hon arbetar med skapar själ i döda objekt, eller snarare ger e verktyg till oss andra så att vi kan sätta in själ i de saker vi använder i vår vardag eller arbetar med på våra jobb. Framtiden kommer att se ut som dåtiden, mer Harry Potter och mindre the Matrix, menar Kate. Hon hoppas att vårt interagerande med saker ska bygga på upplevelser, snarare än varor (commodities). Kate visar en poster hon gjort för sin brorsdotter som är singer/songwriter. Man kan lyssna på hennes musik genom att klicka på postern. Postern skulle också kunna kopplas till wifi, så att man till exempel skulle kunna streama ett nytt album genom postern!

Kate visar också  ett skivkonvolut för en scratch DJ där man får med ett fungerande turntable för att scratcha gjort AV PAPP. Publiken får fnatt!


The Conference 2015 – Decision and choice making

Nu till sessionen som är minst halva anledningen till att jag ville gå på The Conference i år. Petter Johansson (LU), Renata Saleci från universitetet i Ljubljana och Joe Leech, som är UX designer, ska prata om hur det går till när vi måste välja, vilket vi ju måste göra allt oftare i dagens samhälle. (Trivia: jag har en gång hyrt ett rum i ett kollektiv av Petter Johansson med flickvän, och har fortfarande dåligt samvete för att jag hade ihjäl deras växt Men det hör ju inte hit.)

Petter inleder med att tala om självkännedom och val/beslut. Det är svårt att mäta eller undersöka självkännedom. Petter med kollega Lars Hall har  med hjälp av magiker (!) designat ett slags prov där människor tvingas motivera ett val de inte ens gjort. Petter visar en film som illustrerar detta, jag rekommenderar den starkt, dock kan skämskudde behövas. Genom detta experiment kan man se att vi lider av ”choice blindness”, vi vet inte själva varför vi fattar beslut av det enklare slaget som det i experimentet.

För att ta reda på om choice blindndess gäller för även större beslut så genomförde de nästa experiment strax före ett val i Sverige. De skapade en egen valkompass och gav den till folk på gatan i Malmö. Personerna fick motivera sina val i kompassen, men även här fanns förstås en hund begraven. Forskarna skapade en helt motsatt valkompass gentemot respondenten som de sedan lurade respondenten var deras. 92% accepterade den helt motsatta valkompassen som deras egen. Och de motiverade alltså sedan ”sina” val. Svaren framstår som genuina och hade man inte vetat att personen är lurad hade man aldrig trott att personen tyckte tvärtom för fem minuter sedan.

Allt detta tyder på att det vi kallar självkännedom i själva verket är självtolkning, precis som vi tolkar andra försöker vi tolka oss själva. Våra preferenser skapas ofta i samma stund som vi blir tvungna att motivera våra val.

Nästa talare är Renata Saleci, som talar om det obehag som uppstår av alla val vi tvingas göra. Vi mår ofta bättre av få val. Ett exempel är att fina, dyra restauranger ofta har mycket få val, eller inga alls. Hon citerar Kierkegaard som sa att vi får ångest av val, för att vi förstår att de kan ge möjlighet till möjligheter. Freud ska tydligen ha menat att för stora beslut ska man välja så fort som möjligt, och tvärtom. Risken är för stor annars att man fattar beslut på fel grunder (hur kommer mitt beslut uppfattas, vad gör alla andra, vad tycker andra, osv.).

Kapitalism tvingar fram val och därmed ångest. Ett exempel är kvinnor i Japan som blir starkt påverkade av reklam för skönhetsoperationer, och inte längre kan se sin egen spegelbild utan att må dåligt. Har de fattat rätt val angående sitt utseende?

Valmöjligheter är naturligtvis viktiga för vår frihet, men har idag för många blivit en börda, främst pga att många val i dag är sociala/samhälleliga. Våra val påverkar och påverkas av andra. Kapitalism bygger också på att vi inte är nöjda med de val vi redan fattat; vi vill hela tiden ha en annan mobil, eller en annan jacka.

För att kapitalism ska fungera måste vi samtidigt tro att vi kan påverka våra liv och genom våra val uppnå lycka. Samtidigt har vi tappat kontakt med vad som gör oss lyckliga, då det ofta är olycka av något slag som gör att vi gör något i livet (plats för skratt).

Sista talaren i den här sessionen är Joe Leech som är frilansande UX designer och författare av boken Psychology for designers. Som många andra designers föredrar han att obervera HUR användare använder design, snarare än att fråga. Han tipsar om bästsäljaren Thinking fast and slow av Daniel Kahneman och talar sedan om hir man kan designa för de olika sätten att tänka.

Joe börjar med att exempliviera hur vi använder bankomater. De funkar inte likadant över hela världen och det kan ställa till det för resenärer. Vi tänker inte tillräckligt snabbt medan vi utför processen för att kunna anpassa oss efter moment i processen vi inte är vana vid. Genom att rita processkartor och customer journey kartor kan jämföra hur en process ser ut och hur människor faktiskt skulle vilja röra sig genom processen (spaghetti diagram). Då kan vi designa för det långsamma tänkandet.

När vi tänker snabbt påverkas vi till exempel av utseende, skönhet lockar oss. För att designa för det snabba tänkandet måste man försöka väcka känslor med sin design. Obs, stock foton på glada människor kan inte sälja din produkt. Din produkt måste själv vara fin OCH lätt att använda.