Biblioteksdagarna 15 – Are digital laws making or breaking libraries?

Nästa talare i upphovsrättsspåret är importerad från British Library, Benjamin White. Han är även engagerad i upphovsrättsfrågor inom IFLA och EBLIDA.

Benjamin inleder med att ta oss tillbaka till internet 1994, och sidan han visar laddas låååångsamt, precis som sig bör :-). Han påminner om att när det begav sig var internet mycket litet och där fanns nästan inget, vare sig från myndigheter eller från företag.

Benjamin visar en bra upp och nervänd triangel som visar hur upphovsrättslagar bestäms. Överst och viktigast finns FN och World Intellectual Property Rights, sedan kommer EU och sedan EU länderna. IFLA försöker skapa regler , en treaty, som ska fungera globalt för alla bibliotek, Global Library Treaty. Vi vill ju kunna låna och dela med oss över nationsgränserna.

EU copyright directive kom 2001, men är nu under omarbetning, uttryckligen för att anpassas till den nya digitala verkligheten. Benjamin verkar mena att biblioteken fortfarande behövs eftersom till exempel Google samlar in information om användarna och informationen man använder via Google är därför inte fri eller gratis. Man betalar med sina uppgifter. Det måste finnas ett sätt att arbeta för fri information och åsiktsbildning även i ett samhälle som har upphovsrättslagar, utan att man bryter mot Three step test.

Man lever inte i en demokrati om man inte kan komma åt statens historiska dokument och kulturarv, för att själv kunna bilda sig en uppfattning om samhället. Hur vet vi att vi är framgångsrika? Vi ska ha så få trösklar som möjligt för att sprida information och det ska inte vara svårare digitalt än det är på papper. Man ska fritt kunna använda data och det ska finnas en public domain, sådant som fallit ur upphovsrätt. Vad som ingår i public domain beror på var man är i världen, Google har digitaliserat många fler titlar än vi kan nå i Europa, eftersom upphovsrätt gäller under kortare tid i USA än i Europa. Även inom Europa har vi olika lång upphovsrätt. I UK finns det medeltida dokument som fortfarande inte fallit ur upphovsrätt!

Massdigitalisering kom i ropet i och med Google Books 2004 och nu 10 år senare har vi Europeana i Europa. Det är en stor utmaning att ta fram licenser som tillåter digitalisering av samlingar som fortfarande ligger inom upphovsrätt, och bara för att man fått digitalisera något så innebär det inte att man får sprida det utanför landsgränserna.

Ibland kan lagar på detta sätt förhindra att man digitaliserar i bevarandesyfte, som när British Library inte fick digitalisera det nationella ljudarkivet. Globalt ser man fler och fler rättsfall och upphovsrättslagar som behandlar allt mindre delar av data, eller mindre dokument. Detta kan också förhindra utvecklingen mot BIg Data, där man vill dra ut stora mängder data från sådant som ligger inom upphovsrätt. Benjamin ger exempel på företag, bland annat ett svenskt, som bryter mot europeisk lagstiftning genom att data minea internet för att ta fram data som grund för säkerhetsrådgivning.

När BL tog in studenter för att manuellt data minea böcker inom ämnet kemi hittade man en stor andel molekyler som inte alls fanns beskrivna i någon databas. Det finns alltså ett stort underskott av data i den digitala världen, iaf så länge vi inte kan digitalisera allt.

LIBER och EBLIDA arbeta för några år sen tillsammans med förlag för att försöka komma fram till en licensierad lösning för att kunna digitalisera europeiskt kulturarv. Ingen kunde dock svara på frågan vem som kan licensiera det som finns på internet. Biblioteken lämnade till slut samarbetet för att man inte bara ville prata om licenser, då det inte kan lösa alla problem.

Angående boklån så regleras de av renting and ledning directive på EU-nivå, men gäller detta även ebokslån? För många bibliotek globalt är man beroende av donerade böcker för att bygga upp sina samlingar, men man kan ju inte donera en ebok… EBLIDA har arbetat med att väcka frågorna på EU-nivå.

Till sist avslutar Benjamin med att fråga om upphovsrätt ens är relevant i ett online sammanhang? För det mesta regleras ändå vår användning av digitalt material, akademiska tidskrifter till exempel, via de avtal man måste acceptera som användare. Licenser hjälper, till exempel creative commons, men ofta är licensavtalen mer restriktiva än vad lagstiftaren avsett.


Biblioteksdagarna 15 – Biblioteken och integritetsskyddet

Daniel Westman ger första föreläsningen inom juridikspåret. Han är doktorand på Stockholms universitet och arbetar med integritet och andra rättsfrågor såsom behandling av personuppgifter, upphovsrätt och annat.

Daniel börjar med att lyfta digitalisering av bibliotekens material, vilken rymmer flera juridiska problem. Materialet kan dels innehålla personuppgifter och digitaliseringen innebär en ny publicering. En annan fråga är hur vi på biblioteken behandlar våra låntagarregister och vad våra låntagare lånar. Vill man erbjuda digitala tips såsom ”du har tidigare lånat detta, kanske är du intresserad av detta?” så bygger det på att man lagrat lånehistorik, det är inte oproblematiskt. Ytterligare ett problem är när vi låter tredje part tillhandahålla etjänster såsom eboksutlån åt biblioteken, då är det kanske dem som behandlar personuppgifter som låntagaren lämnat till biblioteket i tron att det bara är biblioteket som behandlar.

Dessa tre problem anser Daniel är extra intressanta juridiska frågor för biblioteken.

Själva begreppet personlig integritet är väldigt svårt att definiera. Man går därför ofta direkt på att prata om skydd för personuppgifter, då dessa är lätta att definiera. (Det är i princip alla uppgifter som rör en person.) Regleringen är i dag på EU nivå i och med datalagringsdirektivet som kom 1995. Man får inte lagra fler uppgifter än nödvändigt och inte under längre tid än nödvändigt och individen har rätt att få veta vad som lagras. Det finns också myndigheter för reglering och uppföljning, i Sverige är det Datainspektionen. Enligt FNs deklaration om mänskliga rättigheter så är skydd av personuppgifter en mänsklig rättighet. Datalagringsdirektivet har balnd annat använts för att tvinga Google Spain att ta bort uppgifter om en privatperson från sitt index, ”rätten att bli glömd”.

För biblioteken är ovanstående viktigt att känna till vid digitalisering, då böcker och annat som digitaliseras kan innehålla personuppgifter.

Datalagringsdirektivet är på väg att omförhandlas, då man uppfattar det som lite föråldrat idag, en lång och svår process att komma fram till ett nytt direktiv. Bland annat kommer rätten att bli glömd skrivas in i det nya direktivet. Varken nu eller i framtiden finns det eller kommer att finnas undantag för biblioteksverksamhet.

Behandling av låneuppgifter och databasinloggningar som loggas är också personuppgifter. Båda företeelserna ebhövs, men hur får man använda uppgifterna och hur länge får man behålla dem? Tanken med lagstiftningen är just att man inte ska lockas använda uppgifter på ett sätt som uppgiftslämnaren inte vill eller inte är medveten om när man samtycker till att uppgifterna lagras. Vill man ge tips på andra böcker att låna baserat på tidigare lån så måste förmodligen uttryckligt samtycke ges av låntagaren. Daniel anser att man måste kunna skaffa ett lånekort UTAN att man behöver gå med på att ens uppgifter behandlas på detta sätt. Ett sätt att minimera riskerna för att man råkar göra fel på biblioteken är att lagra så få uppgifter som möjligt, så kort tid som möjligt. Viktigt att inte gå in i Amazon mode utan att tänka efter före!

Bibliotek kan både av upphovsrättskäl och av personuppgiftsskäl vara tvungna att erbjuda digitalt innehåll från en tredje part. Företag som säljer och lånar ut eböcker kan spara oerhört mycket information som i förlängningen kan förändra litteraturen (läsarna fastnar på den här meningen, går den att skriva om till nästa upplaga?). Vem är det som bär ansvaret för hur uppgifterna behandlas, vem är det uppgiftslämnaren har en relation med? Säger man till låntagare att man som bibliotek tar ansvar för personuppgifterna så måste man i samarbetet med tredjepartsleerantören också ställa krav på hur uppgifterna behandlas. Det kan kanske vara svårt för en liten aktör att ta det ansvaret. Svår situation med läsande av eböcker som kräver Adobe digital editions för att kunna genomföra lånet. Lättare att hantera peppersböcker…

Daniel avslutar med att uppmana oss att ha koll på lagstiftningsprocessen och att vi också borde inkomma med synpunkter när tillfälle ges.