Internetdagarna 20 – Du, vi och digitaliseringen- eftermiddag

Eftermiddagen i spåret inleds av Stefan Johansson från Begripsam. Stefan är dr i människa-interaktionsdesign.

Han ställer frågan om man kan stå utanför digitaliseringen? Många av de Stefan forskar kring hindras från att delta i det digitala samhället. Pandemin har samtidigt tvingat en grupp att bli digital som kanske tidigare inte riktigt velat. Men en grupp vill delta, men kan inte, beroende på hur vi utformat digitala lösningar. Ett exempel är att man i vissa städer i Sverige idag måste ha en smart telefon för att kunna åka buss, eller snarare köpa sin bussbiljett, när läsaren för kortköp har gjorts otillgänglig för att den sitter för nära föraren under coronapandemin. Vi har gjort det väldigt svårt att stå utanför det digitaliserade samhället.

Redan Tim Berners Lee menade att potentialen med www var att den skulle kunna vara universell och att man skulle kunna använda det oavsett funktionsförmågor. Stefans forskningsfrågor är främst vilka de digitala klyftorna är och vem som är ansvarig för dem.

Stefan menar att det är en myt att det är enbart äldre som står utanför det digitala samhället. Så är det inte, och det är heller inte så att problemet löses i och med att äldre dör av. Den digitala klyftan för de med funktionsnedsättning är inte så väl undersökt och det finns inte så väl utbyggd statistik. Begripsam brukar göra skuggundersökningar till Svenskarna och internet. Deras undersökningar visar att gruppen funktionsnedsatta är oerhört heterogen, då olika funktionshinder förstås ger helt olika förutsättningar att använda internet. De delar därför upp sin undersökning i många delrapporter. Delområdena i undersökningen är: Är internet svårt?, hur mycket använder man internet och till vad? Känner respondenterna sig delaktiga i utvecklingen? Sedan undersöker de också hur man använder internet, vilken apparat använder man, smart telefon, dator eller surfplatta? För många med funktionsnedsättning räcker det inte med den vanliga hårdvaran och mjukvaran, utan du måste också ha olika hjälpmedel och hur man använder dem. Du måste alltså ha samma digitala kompetens som alla andra + specialkompetens om de hjälpmedel du behöver.

I varje granskad grupp finns en del av gruppen som beskriver sig som i ett digitalt utanförskap, och det visar att det inte är den enskilda funktionsnedsättningen som är orsaken. En digital klyfta de sett är att 100% av alla ungdomar i undersökningen utan funktionsnedsättning under 24 år hade en smart telefon, medan procentandelen för de med funktionsnedsättning är 79%. Detta beror främst på dålig ekonomi i den senare gruppen. De som inte har smart telefon har inte heller något annat sätt att koppla upp sig. 33% av alla med funktionsnedsättning har inte heller Bank ID, vilket så klart just nu är extra problematiskt då många regioner kräver Bank ID för att man ska kunna beställa ett covid-test.

Stefan påpekar att alltid när vi undersöker gruppen ”funktionsnedsatta” så får vi en genomsnittslig siffra/data, det är viktigt att alltid bryta ner gruppen på de olika funktionsnedsättningarna då det ofta skiljer mycket mellan dem.

Att inte kunna identifiera sig digitalt betyder just nu att man inte kan boka covid-test, man måste besöka vården fysiskt, trots att man tillhör en riskgrupp och man kan inte betala räkningar via internet.

Vi har också otillgängliga digitala lärmiljöer, i de länder där man gått över till distansundervisning har man ofta tappat elever. Det får livslånga konsekvenser för de barn som förlorat tid i skolan. Det måste inte vara så här utan det handlar om att vi inte varit tillräckligt väl förberedda. Det kan också finnas fördelar med distansundervisning och med att arbeta på distans. Funktionsnedsatta kan tex kanske utföra själva arbetsuppgifterna men kan samtidigt inte så lätt transportera sig till arbetsplatsen.

E-handeln är inte helelr tillräckligt tillgänglig, vilket innebär att en del måste fortsätta besöka butiker eller förlita sig på andra. Allt färre butiker tar kontanter, vilket också skapar hinder för en del av de som hjälper andra att handla.

Några missade möjligheter är att vi går miste om de vinster vi kunnat göra på att ge hemlösa och funktionsnedsatta tillgång till teknik för att delta i samhället. Stödstrukturerna i samhället är ofta för svaga, försörjningsstöd tex utgår från ett kontantbaserat samhälle.

Stefans slutsats är att det finns inget som talar för att digitaliseringen jämnar ut skillnader, utan vi har oftast samma position i samhället både före och efter. När vi tittar på vem som har störts svårigheter så står gruppen män med funktionsnedsättningar ut, det är inte så i samhället i stort, att män har svårast med digitala tekniken. Förutsättningarna för deltagande är många olika bitar, bland annat tillgänglig design, lagar och regler, men också att individen får tilltro till sig själv.

Spårets och därmed dagarnas sista pass efter fikat inleds av Madelene Alfinson och Lena Dahlberg som ska tala under rubriken ”När mormor blev digital”.  De arbetar båda på vård- och äldreförvaltningen på Borås stad.

Regeringen ahr tagit fram en vision för ehälsa 2025, då ska Sverige vara bäst i världen på att använda digitaliseringen för hälsa. Borås stad har arbetat både med att införa digitalisering i verksamheten men också med att arbeta hälsofrämjande och förebyggande med hjälp av digitalisering.

Fokusområdena för digitalisering i Borås stad är fyra stycken, Administrativ personal, medarbetare, brukare/patienter och invånare, där man ser att man gjort minst för den sista gruppen. Nu har man satsat på att försöka motivera seniorer att använda digitala verktyg. De ser att en del äldre använt datorer i jobbet innan de gick i pension, men aldrig haft en smart telefon och är därför ändå i ett digitalt utanförskap. De menar också att de inte får glömma bort gruppen äldre som just nu är i ett digitalt innanförskap, de riskerar alltid att i framtiden hamna i utanförskap.

Coronapandemin har gjort det digitala utanförskapet mer påtagligt. Man måste ha bank id för att kunna göra inköp digitalt, t.ex., och vi hör att Borås stads seniorrådgivare har samma problem som många bibliotek – det är direkt olämpligt att vi som inte är bankpersonal hjälper en annan människa med deras bankärenden. Här behöver bankerna ta ansvar!

Också viktigt att arbeta brett eftersom målgruppen seniorer är sinsemellan väldigt olika. De berättar också om hur de skiftat fokus från invånarperspektiv till invånarnas perspektiv vilket ger den här UX:aren en tår i ögat, för det är så vi brukar säga om användarperspektiv och användarens perspektiv.

Motivation är viktigt för att man ska vilja ta sig an det digitala, det spelar roll om man förstår vad det är man går miste om på internet om man inte deltar.

Madelene och Lena har pratat digitalisering med alla på sin förvaltning och målgruppen, och de menar också att samarbete med andra aktörer är jätteviktigt. Vi måste också hålla i och hålla ut, även när det är lång väg upp för backen. Var envis, då kan du skapa varaktiga förändringar.

När coronapandemin slog till stängde Borås stad sina mötesplatser för äldre, och då började man arbeta på ett annat sätt med sin digitala mötesplats, som också hela tiden blivit mer populär. Seniorrådgivarna arbetar också uppsökande och tar sig dit de vet eller gissar att seniorer finns, och de har nu träffat fler seniorer än vad de gjort tidigare. Under våren startade de ett välfärdsbibliotek där äldre kan låna olika typer av digitala prylar som kan underlätta livet. De får ha prylarna i några veckor för att prova på dem, tex en lampa som går igång om den känner att man börjat resa sig och gå runt under natten.

Tillsammans med Digidel har man startat Digidel senior, och de tidigare mötesplatserna kallas nu för Digidel-mötesplatser. Det kostar ingett men blir en märkning som signalerar vad man kan göra på mötesplatsen.

De har också tagit fram enklare instruktionsvideor för att ge något man kan återkomma till som kan öka seniorernas självständighet. Man kan också få hem en konsult på sammanlagt 8 timmar som kan ge digitalt stöd utifrån det senioren är intresserad av. Politikerna har fattat beslut om att alla seniorer över 75 ska kunna få låna en surfplatta, leverantör är just nu under upphandling.

Deras bästa tips är: lär känna din målgrupp. Håll i, håll ut. Hjälps åt och samverka! Arbetet handlar inte om saker, eller teknik utan om förändringsarbete.

Mun till mun menar de ger bäst effekt när man vill nå seniorer som inte är intresserade av digital teknik, alltså att en senior tipsar en annan senior.

Dagens sista föredrag ges av en thesis worker på finska delaktighetsmyndigheten, Tommi Hatinen.

Här försvann både ljud och bild för mig så jag har missat inledningen på Tommis föredrag. På engelska heter Tommis myndighet Digital and population Data Services Agency och förstår jag rätt finns de för att stötta andra myndigheter och offentlig förvaltning, och göra digitalisering av samhällsservice möjlig. De utvärderar också digitalt stöd och skapar utbildningar och kommunicerar kring den digitala service som finns, den är inte alltid välkänd.

Nu blir det ett himla trassel med tekniken när vi upptäcker att vi inte ser när Tommi byter slide på sin presentation. Jag nämner det eftersom det är en bra påminnelse om att vem som helst, lite när som helst, kan få oväntade problem med tekniken!

Tommi fortsätter med att förklara vad de menar med digital support, som de också tagit fram etiska riktlinjer för.  De har bland annat genomfört en enkät för att se hur det står till med finska folkets digitala färdigheter, de har arrangerat webbinarier för att utbilda de som arbetar med digital utbildning till slutanvändare. Det finns också nu en portal som heter suomi.fi där man kan få kontakt med myndigheter, man kan e-identifiera sig och få annan viktig samhällsinformation. Alla myndigheter måste hålla sin egna information uppdaterad, och användare kan utgå från sina livshändelser för att hitta all information de behöver (jag vill gifta mig, hur går det till?). Det finns också telefonsupport för att använda digital samhällsservice.

Tommi har studerat och jämfört Finland, Sverige och Danmarks arbete med den digitala klyftan, där han tittat på både policydokument men också intervjuat personer på vad han menar är gräsrotsnivå, ofta bibliotekarier. Tommi menar att den digitala klyftan måste beskrivas mer detaljerat idag än att man bara inte har tillgång till en dator/internet, utan det handlar också om förmåga och möjlighet att använda tekniken. Skillnaderna mellan länderna var inte särskilt dramatiska men Sverige och Finland ligger närmre varandra i att man talar om capability divide men har olika stort fokus på färdigheter och tillgång. Danmark har kommit längst i sin digitalisering. En skillnad mellan Sverige och Finland är hur vi organiserat oss, där våra aktiviteter i Sverige är mer decentraliserade medan den nya myndigheten i Finland har fått ett mer samlat ansvar. Det finns digitalt stöd i alla tre länder, men det heter ofta lite olika. Stödet är ofta organiserat i nätverk, medan myndigheterna gärna vill koordinera verksamheten. Digitaliseringsrådet menar också att vi borde röra oss mot mer koordinering av en myndighet, tex DIGG. Eventuellt är det kommunala självbestämmandet ett hinder för detta.

Tommis rekommendation är att stärka nätverken, låta en statlig agent koordinera, men också arbeta på en regional nivå, särskilt kan det vara bra i ett land med stora fysiska avstånd som Sverige.

Här avslutar jag min rapportering från en del av Internetdagarna 2020. Tack för att du läst!

Internetdagarna 2020 – dag 2 eftermiddag keynote

Eftermiddagens keynote heter Payal Arora som är digital antropolog och skrivit boken The Next Billion Users.

Hon har genomfört fältstudier i bland annat Indien och i afrikanska länder. Google har etablerat ett Next Billion User lab och det har även Microsoft. För att vara konkurrenskraftig måste företagen har koll på vilka som är framtidens användare. I Indien gjorde nyligen en ny satsning att datatrafik blev avsevärt mycket billigare, vilket har gjort att internet blivit tillgängligt för många fler. Tittar man på var i världen befolkningen är yngst så ser man tydligt att det är i Sydamerika och framförallt Afrika. De kommer alltså att forma morgondagens internet. De flesta av de nya användarna är män, då det fortfarande finns ekonomiska eller sociokulturella hinder för kvinnor. Kvinnor väljer också att inte delta på internet, då miljön där kan vara så toxisk och hatisk.

Payal går igenom fem myter som vi behöver hantera.

Myt 1. ”världens fattiga bryr sig främst om grundläggande behov”. I själva verket fungerar internet som den enda underhållning man har tillgång till. Man använder internet på sin fritid, för att umgås och koppla av. Payal sågar helt Maslovs behovstrappa och menar att avkopplingsbehoven kommer mycket längre ner i pyramiden än han tänkte sig.

Myt 2. ”Resten av världen kopierar västländerna”. Många tjänster används helt annorlunda utanför USA och västeuropa, tex är det jättevanligt att lägga till främlingar på facebook, då det är så man kan bygga socialt kapital, ”resa” och kanske ha romantiska kontakter som man annars inte alls får ha i kulturen man lever i. En KPMG-rapport från förra året visade också att ju fattigare man är i Indien desto troligare är det att du lägger din datatrafik på porr. Förmodligen kan detta bero på att man i övrigt inte talar om sex, det är tabu och man får ingen information någon annanstans i samhället.

Myt 3: ”Trickle down tech och hinna ifatt-filosofin.” Elektricitet är ett privilegium, många kan inte ladda sin mobiltelefon, detta spelar stor roll för var innovation kan äga rum.

Myt 4. ”Integritet driver innovation. ” För många i världen är det viktigare att synas än att vara privat, även med de risker som finns. Vi måste börja försöka förstå varför det är så, fast man riskerar att bli övervakad. Det kan också vara så att man är trångbodd och bor i ett tajt samhälle, då upplever man kanske inte internet som något som hotar ens integritet.

Myt 5. ”Automatisering är framtiden.” Självorganisering är starkt överskattat, det behövs institutioner som kan stå för tex utbildning, där barn får struktur för att lära sig.

Payal berättar vidare om the ”Blank Slate” strategy, där man tänkt att man kan testa ny teknologi i den fattigare delen av världen, vilket så klart är djupt omoraliskt (och kanske inte heller säger rätt saker om hur teknologin skulle användas någon annanstans).

Hur kan vi ta oss till ett inkluderande internet? Vi behöver snabbare kunna ta hand om hat och våld på nätet, det måste bli en tryggare plats för fler.

På en fråga om vad som är den största utmaningen svarar Payal att det är att skapa trygghet för kvinnor på nätet, den sociala kontroll som kanske ändå finns i kvinnans fysiska värld förstärks på nätet där hon riskerar att bli utsatt för utpressning genom falska videor eller bilder. Tech-företag måste ta tag i detta och agera snabbare för att inte tappa halva jordens befolkning som användare. Hon problematiserar också det intressanta att plattformarna nu rör sig mot krypterad information och säljer sig själva med det, men följden blir också att tjänsterna inte går att övervaka. Hon berättar också att unga användare söker sig till positiva plattformar, där man har ett trevligt sammanhang. Dessa unga kommer också att främst använda mobila plattformar, och de kommer aldrig at gå över till att främst använda datorer.

Hon påpekar också att det är inte Porn Hub som är problemet när unga hämtar sin information om sex där, utan att samhället inte ställer upp och erbjuder utbildning pga tabun kring kroppen och sex, det behövs ett kulturellt skifte så att unga kan få information från bättre källor.

Hon avslutar fint med att vi måste ha en positiv syn på internet och att vi kan göra det bättre om vi inte tycker det är bra!

Internetdagarna 2020 – Du vi och digitaliseringen – skulle inte allt bli enklare?

Sessionen jag följer idag levereras av Digidel och heter Du, vi och digitaliseringen – skulle inte allt bli enklare? och modereras av Johanna Koljonen. Det ska sägas att ljudet är lite bristande i den här sessionen, så vi får se hur det går med bloggandet. För den som vill jämföra mina anteckningar med några andra, eller bara få ett alternativ så kommer det komma ut anteckningar från dagen på https://www.facebook.com/digitaltforst .

Första talaren är Katarina L. Gidlund som jag också lyssnade lite på igår. Hon är ansvarig för forum för digitalisering, ett regeringsuppdrag.

Katarina berättar om vad digitalisering är och vem som gör det. Tittar man på hur vi har pratat om digitalisering så är det vanligt att diskursen kretsar kring att vi måste digitalisera, det är dock ofta oklart hur och varför, och det kan upplevas som att det är något som ska hända en, snarare än något man själv deltar i. Digitalisering har blivit ett så kallat dominant begrepp, det förekommer ofta i handlingsplaner och strategier. Man förklarar dock fortfarande sällan vad det betyder. Vi pratar därför ofta förbi varandra och missförstår varandra. Vi förlorar också kopplingen till praktiken – vad är det vi gör? Kontexten förloras.

Själva begreppet digitalisering har Katarina och hennes kollegor jobbat med genom att titta på teknikfilosofi, och de beskriver digitalisering med hjälp av tre s: sakerna, sätten och samhället. Alltså prylarna vi använder, det vi gör på nya sätt (gå på banken, eller konferens). Katarina påpekar att det enda ändamålet med digitalisering inte ska vara effektivisering. Samhället är allt det omgivande, var vi bor och jobbar och hur våra samhällsinstitutioner har förändrats.

När de tittat på görandet, vem som får göra digitalisering, så visar det sig att det oftast varit människor som bor och verkar i Stockholm. De är också ofta datatekniker, utvecklare eller ekonomer. Det har alltså inte funnits (eller finns fortfarande inte) all kompetens som behövs för att lösa de tre s:en. Gapet mellan vem som har fått vara med och vem som behöver vara med behöver minskas, samhällsvetare och humanister behöver också komma med.

Katarina visar också sin klassiska fyrfältare, där en axel går från överordnad till underordnad och den andra från aktiv och passiv. Hur vi mött teknik som små påverkar i vilket fält vi hamnar. Är man tex underordnad och passiv, så upplever man den nya tekniken både som något som man inte behärskar och som något de inte heller vill prata om att de inte förstår. Är man däremot underordnad men aktiv så är man högljudd kring vad som inte fungerar och om man inte förstår varför man ska använda tekniken. De olika rollerna och relationerna i fyrfältaren är inte statiska utan man kan befinna sig i olika fält beroende på vad det gäller.

Till sist tar Katarina upp vad anledningen och ambitionen med digitaliseringen är. Hon jämför dagens digitalisering med tidigare samhällsomvälvningar som industrialiseringen, som både löste problem men också skapade nya. Under industrialiseringen litade vi på experter, ofta ingenjörer och ekonomer – samma grupper som har fått dominera digitaliseringen. Därav att det är viktigt att fler grupper får delta, så inte även digitaliseringen blir något som skapar nya problem. Risken finns att digitaliseringen reproducerar normer och inte skapar något nytt. Vilka är egentligen vår tids utmaningar? Vi behöver lära oss att göra en maktanalys kring digitalisering – vem får prata om det, och vilka kompetenser får vara med? Erkänn de maktordningar du hittar och fundera över vilka utmaningar du vill lösa och vilka användbara förbättringar du vill göra. Det ska handla om förbättringar, inte bara effektivisering. Tänk också på att sakerna kan vara användbara och funktionella, men kanske inte användvärda.

När de frågat barn om hur de såg på digitalisering så fick de svaren att de stora samhällsutmaningarna är 1. Klimatet. Barnen undrar om de ens har någon framtid. 2. Jaget. Barnen funderar över sin identitetsutveckling. De skapar sin identitet i både den fysiska och den virtuella världen, och de funderade på hur detta kunde ske utan att de skulle behöva må dåligt. (Jag gråter inte, det är du som gråter.)

Nästa session på förmiddagen handlar om hur hjärnan hanterar digitaliseringen, och ges av Cecilia Berlin från Chalmers. Cecilia är också ergonomilärare och vi får därför börja med en stretchövning, mkt skönt, stort tack!

Cecilias presentation handlar om människans förmåga att ta in, tolka och fatta beslut i olika digitala gränssnitt. Vad får vi för förutsättningar och hur kan man hjälpa andra människor? Målet med gränssnittsdesign bör vara att skapa en förlängning av våra förmågor, utan att det får oavsedda effekter. Design är en medveten och specifierad utformning, utveckling och/eller anpassning.  Designen ska stötta samspel mellan människa och maskin och bör vara användarcentrerad och lämplig för sitt sammanhang. Värdet uppstår i lyckad användning!

Det som gränssnittet signalerar till användaren att man kan göra kallas affordance, och själva samspelet kallas interaktion.

Vi måste kunna vara delaktiga oavsett pandemi och hemarbete, ålder eller om vi bor på landet. Våra förmågor varierar också, vi ska kunna vara delaktiga oavsett funktionsnedsättningar.

När vi interagerar så tar fvi först in signaler och tecken, sedan tolkar och bearbetar vi dem. Vi beslutar om nästa steg och sedan överför vi kraft/information till systemet vi använder. Användargränsnittet är en kommunikations- och kontrollyta som finns mellan människa och maskin. Interaktionen är cyklisk, där vi överför kraft till systemet och det talar tillbaka till oss. Man har ett dåligt gränssnitt om det är för stort glapp mellan vad man uppfattar att man kan göra och vad man faktiskt kan göra.  Utsätts vi för detta påverkar det vår mentala hälsa, alltså när vi får en hög kognitiv belastning pga dåligt utformade system. Det kan också leda till vi vill undvika det gränssnittet i framtiden.

Risker med dåliga gränssnitt  är att vi misslyckas med att nå våra mål, frustration och otillräcklighet, osäkerhet på vad man gjort och framtida undvikande av systemet.

Mänskligt felhandlande kan delas upp i omedvetet, oavsiktligt eller avsiktligt. Det sista är svårare att designa bort. Det omedvetna handlar om glömska eller ouppmärksamhet. Det oavsiktliga beror på fel regler eller fel strategi vid problemlösning. Det avsiktliga bygger på att man tar genvägar eller kanske till och med vill sabotera. (James Reason, 1990.)

Gör människor fel är det ett symtom på att systemet är undermåligt designat! Samtidigt viktigt att komma ihåg att människor inte är konstanta, vi kan alltid alla bli trötta och råka göra fel, fast man inte gör det alltid.

Våra sinnen är det vi använder för att uppfatta omvärlden och för många är synen det dominanta sinnet, det nästa är hörseln. Smak och lukt är svårt att använda i ett digitalt gränssnitt, däremot kan känsel användas för tex haptisk återkoppling. Oftast använder vi vår känsel när vi ska mata in information, t.ex. har vi behövt lära oss när vi behöver dubbelklicka och inte.

Människans uppfattningsförmåga är byggd för att leva ute i naturen och hjärnan är gjord för att skapa genvägar. Den vill gärna lägga ihop olika signaler och associera dem till varandra och på det sättet skapa en bana.

Användare kan delas upp i grupperna nybörjare, sällananvändare och experter. Hos experter är de där banorna byggda av gedigen erfarenhet. Att bearbeta intryck kan dels vara signaldrivet från stimuli i omvärlden, men är vi mer erfarna kan vi snabbare tolka och förstå vår omvärld.

Vi har en viss mängd kognitiva resurser och vid belastning spenderar vi dem. Är vi erfarna och vana så kostar tankeprocesserna mindre. Cecilia visar en skala för kognitiv ansträngning, där igenkänning är längst ner och val/beslut och kreativitet ligger högre upp och alltså kräver ökad kognitiv ansträngning. Regelbaserat ligger lite i mitten och kräver tid för bearbetning men är nybörjarvänligt. Det kreativitetsbaserade tänkandet ligger högst upp och kräver alltså mest. Även dagsform och känslor påverkar vår prestation.

Hur kan vi avlasta varandra kognitivt? Vi kan visa systemstatus, vad gör systemet just nu? Vi kan framhäva aktuell information och tona ner annat. Påkalla uppmärksamhet genom att stimulera våra sinnen. Ge feedback när en inmatning är gjord. Stimulera flera sinnen med samma budskap. Signaler måste matcha varandra.

Sammanhanget vi befinner oss i påverkar oss också. Vad ställs för krav på oss och vad har vi för motivation och psykosocial arbetsmiljö, tillgång till ickedömande hjälp och tålamod.

Börja alltid med målet med interaktionen, den önskade effekten. Tänk också på situationen interaktionen händer i, är det ljust eller mörkt och vilken tid på dygnet är det?  Vad betyder olika symboler, finns det en riktning?

Vi är olika och därför uppfattar vi system olika, utmaningen är att vi ska mötas i mitten. Hjälp dina medmänniskor genom att arbeta med igenkänning och förklara vad varje steg har åstadkommit. Och ta på tålamodsmössan! När du hjälper någon, gör det till en gemensam upplevelse att använda systemet.

Internetdagarna 2020 – dag 2

Dagens första Keynote är Renee Diresta från Stanford, som talar under rubriken The Internet is Real Life.

Hon inleder med lite bakgrund om hur internet är nuförtiden, t.ex. har mer än hälften av världens befolkning tillgång till internet. I USA är den populäraste tjänsten Facebook. Vi umgås och shoppar på internet, men vi doomscrollar också, dvs söker aktivt efter information om något som kanske är lite stressande och jobbigt att läsa om, just nu är det främst coronapandemin.

USA har en hög spike i nya fall av coronasmittade just nu och det är intressant att titta på hur internet påverkar hur vi uppfattar pandemin. Vilket är det bästa sättet att kommunicera fakta till en befolkning? Alla samlas online för att där kan man få den senaste informationen. I vilken utsträckning vi litar på källor spelar också roll. När vi hittat en bubbla vi trivs i har vi också en tendens att stanna i den. Något nytt som finns nu är en bottom-up kommunikation, där det händer något på en sociala medie-plattform som sedan blir en nyhet i en traditionell kanal. Plattformarna får problemet att skilja ut fakta från det som bara är något folk pratar om, och därför hamnar på tv-nyheterna. Opinionsbildningen i SoMe är att räkna med, den har även kunnat mobilisera protester i USA kring tex BLM.

Coronakrisen har inte skapats av internet, men vad vi ser på internet påverkar hur vi hanterar den. Tilliten i USA till traditionell media har sjunkit på senare år, och många vänder sig istället till internetcommunities. WHO och andra officiella organ har inte varit snabba nog med att komma ut med information för att fylla informationssuget i början av pandemin. Ett vakuum skapas där troll kan få utrymme att sprida felaktig information. Amatörepidemiologer skapar innehåll och även folk som säljer mirakelkurer som kollodialt silver och annat.

Stanford Internet Observatory bestämde sig för att undersöka hur allt detta fungerar och det gör man i the Virality Project. Man har tittat på 8 länder, bland dessa, USA; Kina, Veneuela,

I flera av de här länderna finns det statliga organ som står för information om pandemin, ofta i statliga mediekanaler eller andra traditionella medier. Det finns också mer dold påverkan, via sociala medier. (Overt-covert spectrum)

Samma media kan använda sina olika kanaler till att sprida olika information beroende på hur man ser på landet man rapporterar om. Många har förstått att man kan sprida sitt innehåll på sociala medier med hjälp av privatpersoners engagemang. Kina skapar egna twitterkonton som ska likna vanliga människor för att sprida information/desinformation. Detta har man även gjort för COVID, där man hyllat Kinas hantering av pandemin, men pratat ner den amerikanska hanteringen. Att få Kina att framstå i positiv dager blev kanske extra viktigt då världen iaf till en början ansåg att viruset kom från Kina.

Ett annat fenomen är ”blue check misinformation”, att officiella konton används för att sprida falsk information. Man hittar gärna på en falsk historia kring ett korn av sanning.

I USA finns många konspirationsteorier kring pandemin, där de största handlar om mirakelkurer av olika slag. Det finns också idéer om att det finns en Deep State konspiration som har släppt ut viruset, eller bara lurar oss helt och hållet om att det ens finns, allt enligt forskning från Cornell. På Stanford har de sedan tittat på en specifik video, Plandemic, som tar upp en hel massa teorier om pandemin. Till en början spreds denna bland anti-vaxxers, och hoppade sedan till QAnon-konton, sedan spreds den till Trumpföljare, och därifrån till mer lokala och blandade grupper. Vad de kunde se var hur individer som var med i flera grupper spred videon mellan sina olika grupper. Att grupperna överlappar varandra gör också att personer kan bli rekommenderade att gå med i en grupp baserat på att man är med i en annan. Allt detta är förstås skadligt och gör att människor faktiskt kan lida skada. När plattformarna försöker förhindra detta så blir de anklagade för censur.

Plandemic-videon spreds senare vidare till andra länder, särskilt när den började tas ner i USA, och fick på så vis ett andra liv. Då tog det tid innan den faktakoll som gjorts i USA kunde översättas och kommuniceras i dessa andra länder.

Renees viktigaste punkt vi ska ta med oss är att nu kan information spridas av alla, i alla plattformar, i alla länder. Informationsspridning har demokratiserats. Hur balanserar vi yttrandefrihet och krav på faktakoll?

Europa, USA och Kina har hanterat informationsspridning och affärsmöjligheter på helt olika sätt. Europa satsar på personlig integritet med GDPR, vilket innebär att färre data blir tillgänglig för forskare. I USA har man länge prioriterat yttrandefrihet, men det har också fått oönskade effekter. I Kina finns statliga medier på Facebook, fast kineser får inte ha det. De finns alltså främst på Facebook för att sprida information globalt.

För att komma till rätta med allt detta behöver förtroende byggas upp igen, genom globalt samarbete för att motarbeta falsk information, särskilt som vi nu är på väg mot vacciner där man kan föreställa sig att nya kampanjer med falsk information kommer att uppstå.

På frågan om det bästa med internet också är det sämsta svarar Renee ja. Det har alltid funnits falsk information, det nya problemet vi har idag är just att information kan spridas globalt på väldigt kort tid. Vi behöver sätt att hantera detta som inte bara bygger på att ”vi gillar inte den här gruppen, så den förbjuder vi”.

Renee menar vidare att det inte stämmer att enbart outbildade eller lite lättledda människor kan falla för konspirationsteorier, utan att det är mer avgörande vad som motiverar en. Vi väljer fakta baserat på vad vi redan tycker. Min kommentar: problemet är inte att vi inte lärt oss något från början, men att vi inte är beredda att lära om?

Internetdagarna 2020 – dag 1, eftermiddag

Efter lunch bjuds vi på en keynote av techfilosofen Tom Chatfield. Eftersom jag också kan vara en klant när det kommer till teknik så missar jag början på Toms prat, men jag ska försöka hoppa in och förstå.

Tom pratar om hur Daniel Kahneman har beskrivit hur vi ofta byter ut en svår fråga mot en enklare, så vårt svar svarar inte på den fråga som verkligen ställdes. Vi vill kunna svara med vår magkänsla, och det gör oss sårbara. Teknik används ofta till detta utan att vi märker det.  Tom menar att det inte är konstruktivt att prata om att en del är onda på internet, vi måste istället förstå att systemen som används kan stötta, förenkla och kanske till och med fresta till dåliga beteenden. Systemen är inte heller intresserade av om information är korrekt eller stöttar kunskapsbyggande. Ett effektivt sätt att få folk att hålla med en är att få dem att känna som du gör, oavsett om det är baserat på fakta eller inte. Uttrycker jag själv en stark känsla på sociala medier så är chansen större att mitt inlägg sprids, jämfört med om jag till exempel påpekar att en fråga är komplicerad.

Hannah Arendt har sagt att om du lever i en värld där alla ljuger för dig, så blir resultatet inte att du tror på lögnerna, utan att du inte tror på någonting. Kanske är det denna effekt man då vill uppnå om man sprider lögner? Lögnaren har vunnit även om du inte tror på exakt det den hävdar.

Tom menar att kritiskt tänkande hamnar om att ta en paus och tänka två gånger inför det man ser framför sig. Ta reda på vad fler tänker, eller leta upp en annan källa. Fundera över varför du reagerar som du gör. Vi kan uppleva att vi ofta låter andras email eller inlägg styra vad vi gör – vi reagerar hela tiden på andra.

En annan strategi är att söka motbevis istället för bevis för det vi hoppas eller tror är sant. Idéer måste testas istället för bevisas! Detta är särskilt viktigt när man talar om konspirationsteorier – om något inte kan bevisas kan det heller inte motbevisas.  Vi som tror på något måste våga testa det vi tror på, vad kan bevisa att vår idé inte är sann eller inte funkar?

Toms tredje punkt är att vi behöver samla olika åsikter kring gemensamma värderingar. Kan vi enas om slutmålet så kan vi också diskutera olika vägar att komma dit. Att få oss att tro att vi inte har gemensamma värderingar är också en strategi för att ställa oss mot varandra.

Vill du ändra någons åsikt på internet så är ett sätt att ställa öppna frågor. ”jag är inte säker själv, vad tror du?”. Vi skapar då känslan att det inte är fel att inte veta, att det inte är skamligt att vara osäker eller att ändra åsikt. Frågan blir då också hur vi kan använda algoritmer för att stötta detta?

Hur ska vi hantera systemens underliggande incitament? Vilket beteende blir belönat och vilket blir straffat? Tom uppmanar oss att inte förfalla till förtvivlan – samhället är inte ett problem som ska lösas, samhället är en rad frågor som ska ställas och hanteras. När vi försöker hantera de här frågorna använder vi ofta teknik, som då i själva verket är svaret på en lättare fråga än den som egentligen ställdes. Vi behöver komma samman som medborgare, snarare än konsumenter, i ett samhälle som vill svara på de svåra frågorna.

På en fråga kring källkritik svarar Tom att det är viktigt att våga vara obekväm med sin osäkerhet och att det viktiga är att ställa frågorna, kanske inte att hitta svaren.

Tom får en fråga om varför vi gör saker vi vet är dåliga för oss (rökare tex) och Tom svarar mycket intressant att anledningen till att rökning minskat kraftigt är att rökning inte syns lika tydligt längre – hur kan algoritmer användas för att inte framhålla och normalisera sådant som är skadligt för oss eller samhället?

Nu blir det återgång till våra respektive spår, så jag återkommer i ett nytt blogginlägg.